Det finns något speciellt mellan föräldrar, verkligen. Även fast man e tokolika så har alla barn, det binder dem ihop på något vis. 

Men det var inte vad jag faktiskt ville ta upp en sån här torsdagsmorgon.

Jag ville ta upp att jag inte förstår vart våran stora glasbubbla har kommit ifrån.

Jag menar oss svenskar speciellt, så rädda. Så fort någon vi inte känner, en främling, börjar prata så tänker vi;

A) H*n måste ha någon störning

B) H*n måste vara påverkad

C) Stick! Vad vill du mig.

Lite hårddraget, men ungefär så.

Detta tillsammans med min första mening jag skrev kommer från ett möte på väg från dagis nu på morgonen.

Jag har precis lämnat Havanna och går ut för att sätta på mig skorna, samtidigt har en pappa lämnat sitt barn. Vi möts i hallen och han ser lite urbalans. Han frågar mig hur min lämning gick och jag svarar "den gick bra idag faktiskt, skönt!", då säger han, "aha, ja det är väl bara jag som har lite svårt ju nu, men tog med mig snuttefilten som sista utväg".

Och vi fortsätter småprata om att det lätt kan vara så, speciellt efter semestern och allt. Och att hans barn är väldigt ledsen osv.

Under tiden hade jag två tankar, baserat på min första mening: Men herregud vad trevligt att dela med sig lite såhär på väg från dagis, och oj vad roligt att han ville dela med sig av sina lämnings-bekymmer och höra hur det går för mig. Jag blir jätte glad.

Den andra var: okej, nu är det bara 15 meter kvar till grinden, innan jag kan ta min cykel och cykla iväg. Vad fan ska jag svara på det där?! Och, varför pratar han med mig?!

Är det inte roligt? Jag blev jätte glad att få en "dagis-kompis", men samtidigt kunde jag inte vänta på att han bara skulle försvinna.

Det är ungefär det första vi får lära oss, efter att vi lärt oss att gå; "PRATA AAAALDRIG MED FRÄMLINGAR" . Jag tror fan det sitter kvar från barndomen. Vi vet inte hur vi ska bete oss.

Vore inte världen roligare om vi bara kunde uppskatta ett kravlöst samtal med någon man kanske aldrig ser igen, bara dela erfarenheter och dylikt? Nej, för vi är för fega. Och vi måste briljera hela tiden! Därför hatar vi när någon pratar med oss om vi inte e beredda, vad fan ska vi säga?! Vi har inte något förberett, vi kan ju rent av verka tråkiga och osmarta! So what, egentligen.

Fy fy fy på oss fega svenskar.