Det finns något speciellt mellan föräldrar, verkligen. Även fast man e tokolika så har alla barn, det binder dem ihop på något vis. 

Men det var inte vad jag faktiskt ville ta upp en sån här torsdagsmorgon.

Jag ville ta upp att jag inte förstår vart våran stora glasbubbla har kommit ifrån.

Jag menar oss svenskar speciellt, så rädda. Så fort någon vi inte känner, en främling, börjar prata så tänker vi;

A) H*n måste ha någon störning

B) H*n måste vara påverkad

C) Stick! Vad vill du mig.

Lite hårddraget, men ungefär så.

Detta tillsammans med min första mening jag skrev kommer från ett möte på väg från dagis nu på morgonen.

Jag har precis lämnat Havanna och går ut för att sätta på mig skorna, samtidigt har en pappa lämnat sitt barn. Vi möts i hallen och han ser lite urbalans. Han frågar mig hur min lämning gick och jag svarar "den gick bra idag faktiskt, skönt!", då säger han, "aha, ja det är väl bara jag som har lite svårt ju nu, men tog med mig snuttefilten som sista utväg".

Och vi fortsätter småprata om att det lätt kan vara så, speciellt efter semestern och allt. Och att hans barn är väldigt ledsen osv.

Under tiden hade jag två tankar, baserat på min första mening: Men herregud vad trevligt att dela med sig lite såhär på väg från dagis, och oj vad roligt att han ville dela med sig av sina lämnings-bekymmer och höra hur det går för mig. Jag blir jätte glad.

Den andra var: okej, nu är det bara 15 meter kvar till grinden, innan jag kan ta min cykel och cykla iväg. Vad fan ska jag svara på det där?! Och, varför pratar han med mig?!

Är det inte roligt? Jag blev jätte glad att få en "dagis-kompis", men samtidigt kunde jag inte vänta på att han bara skulle försvinna.

Det är ungefär det första vi får lära oss, efter att vi lärt oss att gå; "PRATA AAAALDRIG MED FRÄMLINGAR" . Jag tror fan det sitter kvar från barndomen. Vi vet inte hur vi ska bete oss.

Vore inte världen roligare om vi bara kunde uppskatta ett kravlöst samtal med någon man kanske aldrig ser igen, bara dela erfarenheter och dylikt? Nej, för vi är för fega. Och vi måste briljera hela tiden! Därför hatar vi när någon pratar med oss om vi inte e beredda, vad fan ska vi säga?! Vi har inte något förberett, vi kan ju rent av verka tråkiga och osmarta! So what, egentligen.

Fy fy fy på oss fega svenskar.

vi drog iväg till IKEA idag med C's pappa och hans fru. Alltså det är inte optimalt att ha med småbarn där egentligen, inte om man är så ego och upptagna som mig och christopher iaf ;) Vi kunde ha tappat bort Havanna minst 2 ggr. Den första gången så är C på väg ner till andra våningen med havanna, hon e lite seg för hon vill gå och titta på allt. Han ställer sig iaf och väntar på henne och drar upp Iphonen, och jag har fortsatt för att kolla ut grejerna vi ska ha. Kollar bak och ser inte Havanna, bara en pappa som pillar med Iphone (säkerligen på fejjan ;) ) Han vänder sig plötsligt om och börjar springa upp igen - Havanna har vänt och gått upp till första planet igen. Hjärtat i halsgropen hittar vi såklart henne precis runt "hörnet".

Andra gången är vi vid varuutlämningen och jag får syn på en kaffeautomat. Börjar rota som en uteliggare i skötväskan efter en femma till mitt kaffe.. Oopps, Havanna har stuckit, tur var väl det att hon bara hade gått fram till kassan och ställt sig innan för kassan och börjar pilla på deras prylar där (obemannad kassa).

Herregud säger jag bara, vilka klantarslen. Båda gångerna gav jag både mig och Christopher en smäll i bakhuvudet i tanken. Till nästa gång har vi lärt oss att våran bebis blivit ett barn ;)

tjoohoo! Det var länge sedan.

Anledningen till varför jag iknte har skrivit är att det inte finns någon lust alls. Jag är rätt trött på allt som har med bloggar att göra. Jag är trött på all "försköning" som finns på nästan varenda blogg man läser, även min. Jag läser mest mammabloggar. Och det är så gulligt hit och dit, och man har gjort dittan och dattan, och det är familjemys hit och dit. Och "ja men mitt barn, h*n kan minsann detta!" blääääää på allt sånt. usch usch usch. Älskar vi inte våra barn om dom inte kan gå innan dom e 1? eller om dom inte kan prata innan dom ens lärt sig äta själva? Och eller hur att allt e så puttinuttigt hela tiden. Jag är så trött på att bara läsa om sammma saker överallt. Jag trodde att tanken med en blogg var att dela med sig av sin vardag, om det nu är en sådan intriktning. Men de flesta är så overkliga att om man sitter och läser runt och tror på allt som står där och att allt är så perfekt är det ju inte så konstigt att vi aldrig tycker vi e tillräckligt bra, eller tillräckligt "lyckliga" osv. För alla andra har det ju så hiiimla bra?

Nej fy alltså. Havanna kan inte prata, inte mer än enstaka ord som nästa bara vi förstår. "vaaa ere sant??" japp, och fan vad vi tycker vi har världens bästa unge iaf. Och ni ska bara veeeeta vilken dagisnivå jag och Christopher kan ha på våra bråk, det är ju nästan så vi skulle kunna vara med i en komediserie. Och det händer dessutom relativt ofta. "jag har minsann gjort det, så nu får du göra det, och näää, du bryr sig inte, buuuhäää". så brukar jag låta när jag har dåliga dagar. Dessutom brukar jag sätta mig som en bebis och gråta om jag inte får som jag vill ibland, speciellt om ja ska ha mens. Oftast ber vi varann om ursäkt och pussas, men lika ofta är vi bittra tills den andra börja skratta.

Och Havanna då, jag älskar den ungen. Men fy vad jag bara vill ställa mig oh lipa åt henne och skrika och gråta tillbaka ganska ofta. Och dessutom har jag gett henne makaroner och köttbullar ibland efter jobbet. Fy skam på mig vilken dålig mamma, kan ju innehålla bisatser och E-ämnen. jag borde inte få ha barn. Så sägs det säkert öppet, men jag vet att nästan varenda människa tänker "ofan, så där tänker jag oxå ibland, och sådär gör jag med ibland, vad skönt att höra".

Så så ligger det till.

Kommer säkert uppdatera här ibland, tror jag. Men det är slut på äckliga försköningar och skryt om vems barn som är bäst. Jag är en människa, det är min dotter med, inget jävla utställningsexemplar.